bohemicana

förlåt för dålig updatering idag. har vart lite busy hela dagen.

efter skolan åkte jag hem för att byta skor. ser mammas bil på parkeringen & min brors moped intill huset. förstod att hon var mitt uppe i att berätta nyheten för min bror. och uppe på övervåningen i vår beiga soffgrupp sitter min lillebror med röda ögon, men inga tårar, mittemot mamma. Jag kramade honom sedan, när mamma stuckit och sade att allt kommer bli bra. Vi har iaf varandra, jag och lillebror.

men jag har smält det lite nu känns det som. jag har en känsla inom mig som säger att det kommer gå jättebra. otroligt vad allt går upp och ner, igår kunde jag inte somna pga alla tankar i mitt huvud, imorse var jag kvar i samma tankar. under dagen mådde jag bättre och bättre.

hatar verkligen att må skit. vem gör inte det liksom? Men man är ju van med att vara lite ledsen, gråta, då och då, men man är också van att det går över efter några timmar/nån dag men sen vet man att man blir glad snart igen. i mitt läge vet man aldrig när man kommer bli glad igen, få tillbaka den där livsgnistan igen.

men sånt är livet ibland. och hur jävla mycket jag vill vakna upp från allt det här, byta liv med någon, trycka på ångra-knappen, så går det inte. jag är här, i mitt liv, just nu & jag kan inte fly från det. that's life.


en lycklig jag med okänd underbar holländare för någon månad sen på kulturhusets tak. då cancern hade spritt sig, men jag, och mina när då ovetandes levde våra liv. Vi kan alla dö närsomhelst, man behöver inte ens en sjukdom för det, men det är när man får faktan, for real, upptryckt i fejset som man tvingas inse den. Men vem vill hålla på å gå runt & vara orolig för döden hela tiden?