bohemicana

jag vet att jag borde plugga. jag vet att jag borde äta mer. men det är så mycket i mitt huvud just nu. förklarade precis för min pojkvän hur läget var. får se hur han svarar. förstår att det är oerhört svårt för de som aldrig haft en sjuk familjemedlem att förstå hur det känns. men bara ett "jag beklagar/jag hoppas det blir bättre" betyder jättemycket ändå.

funderar på att starta en insamling för cancerfonden.. man kan ju göra det hos dem.

hela den här dagen har varit en omvändning i hela mitt liv. det har fått mig att bli starkare, känns det som. men samtidigt, det är svårt. det är hårt & svårt. jag är precis en steg ifrån tornadon, redo att sugas in, men det spelar ingen roll hur länge jag är där inne, för någongång slutar tornadon snurra, och man kan se allt klart igen. jag skriver den här bloggen för att jag klarar inte av att prata om det, förutom några korta "det blir bra, hon har bra läkare", men inget mer. jag har alltid älskat att skriva och jag hoppas kunna hjälpa/stötta/inspirera andra människor här. även fast jag vet att jag ibland kommer bryta ihop totalt, men det är en del av processen.

det som inte dödar en, gör en starkare.