I'm like a junkie without an addiction

Suttit och gråtit lite i min säng... undrandes vad livet är till för. Vi är ju bara människor allihoppa. Vi föds, vi dör.Vi är bara produkter som blev till av en slump. Vad är meningen med att vi ska hålla på å tro att vi är något, att vi ska tro att vi är så speciella, att alla är unika. Måste vi tro så jävla mycket om oss själva? Kan inte allt bara vara enkelt? Måste det ligga något stort jävla mysterium under allt? Nej? Jag vet inte. Hela min livslust är bara som bortblåst. Varför finns jag äns? Jag ska ju ändå dö. Det är något mellan födseln och döden som kallas för livet.. Vad som händer där är en individuell fråga. Men just nu känner jag bara tomhet. Detta bara slog mig idag när vi hade naturkunskap B och min lärare började prata om cancer. Idag var också mamma på sjukhuset och tog lite kontroller och skulle kolla en fläck på levern. Min lärare sa att om cancern når levern är det mycket allvarligt, man kanske bara har 2 månader kvar att leva. Jävla fitta alltså. Förlåt men jävla kukhelveteslärare, har hon någon jävla aning om vad hon pratar om. Vet att hon bara gör sitt jobb men ursäkta, har hon ens övervägt att tänka tanken att någon kanske (som hon sa; många har säkert någon relation med någon cancersjuk här) står nära någon som just nu kämpar mot cancer? Fyfan. Hon pratade också om massa grejer som orsakade cancer.. Fick mig att bli rädd för allt. Jag som inte brukar ta åt mig av sånt. Kanske bara var för att hon hade skurit upp mig så mycket när hon pratat om cancer så att jag sög åt mig av allt. Hon hade för första gången fångat mitt intresse (grattis eva-lena). Så efter lektionen var jag totalt nere. Oro, ångest och döden fyllde min hjärna, sprängfulla tankar. Slutade med att jag och Stephanie la oss på en bänk och filosoferade om meningen med livet. Försökte verkligen suga åt av någon bra livsfilosofi. Men det hjälpte inte. När mamma sen kom hem senare idag och sa att det på levern bara var cystor som alla har, så lättade det mig. Men fortfarande har inte denna djupt frågande känslan av vad själva jävla meningen med hela livet är klarnat för mig.

Antar att det är en evig fråga vi aldrig får svar på. Vi får helt enkelt vara beredda på allt & leva för dagen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0