hösttermin
för två år sedan så hade jag den största ångesten jag någonsin haft i hela mitt liv. jag ville inte gå i någon skola alls, jag ville inte börja någon ny, det gav mig bara ångest med massa nya människor i en helt ny miljö. så jag började min gamla skola, inte för att den var nått bättre alls, bara massa människor jag unvikt under hela högstadiet, ni vet, statusmänniskorna? hade aldrig riktigt gillat dom. men så fick det bli. och jag önskade varje dag att de här tre åren skulle gå skitsnabbt, och när jag väl skulle börja trean skulle jag fan gå runt å le varenda dag eftersom det var sista skolåret ever. och nu står jag ju här idag. inför samma dag jag mött de två närmsta åren. fast med ett leende på läpparna. ja, jag ser faktiskt fram emot att börja skolan idag. jag ser fram emot att ha mitt sista höstlov, sportlov, påsklov, jullov, att vara störst i skolan. för det har gått så sjukt snabbt.
när jag började då i ettan så tänkte jag att eftersom jag mådde bajs, så måste jag ju få ut något av detta. om jag tänkte stanna här nu, ta mig igenom detta, så måste jag ju få något tillbaka. så jag väntade på något slags tecken. men de kom aldrig, så jag försökte byta skola några till gånger, men kom alltid tillbaka pga ångesten, och mådde skit. vart var mitt tecken? nu vet jag. men jag har vetat det i ett halvår ungefär. kanske till och med ett år, jag har bara inte insett det än. jag är inte längre rädd för att vara ensam. jag är inte rädd för att behöva gå ensam utan någon kompis i klassen. för det ordnar sig. visst mycket av ettan sög, lite av tvåan. men det löste sig, jag fick så småningom lite killkompisar, och sen blev allt bara lättare, även om jag inte hade någon att vara med. dumt som det låter så blev jag van med att vara ensam. men jag hade ju självklart någon ibland att vara med. men det som inte dödar en, (jag lovar, jag ville helst bara sjunka genom jorden och förinta min existens här på jorden vid vissa tillfällen för jag pallade bara inte, särskilt när man är van att ha massa vänner runt omkring sig hela tiden) gör en starkare. och jag känner mig mycket starkare och mer säker idag. för även om, precis som i 1an och 2an, jag inte vet vad som väntar mig nu i höst, så är jag inte rädd för det, jag är inte längre rädd för att bli helt ensam någon dag/vecka av någon anledning, för jag vet att jag klarar det.
så för alla som kanske börjar skolan idag, första gången, sista gången, eller kanske bara börjat nått nytt. även om det känns skit i början, så ordnar det sig alltid. och som sagt, det som inte dödar en, gör en starkare.
nu är det 36 minuter kvar på mitt sista sommarlov, dags att klä på sig och sätta på musik.
när jag började då i ettan så tänkte jag att eftersom jag mådde bajs, så måste jag ju få ut något av detta. om jag tänkte stanna här nu, ta mig igenom detta, så måste jag ju få något tillbaka. så jag väntade på något slags tecken. men de kom aldrig, så jag försökte byta skola några till gånger, men kom alltid tillbaka pga ångesten, och mådde skit. vart var mitt tecken? nu vet jag. men jag har vetat det i ett halvår ungefär. kanske till och med ett år, jag har bara inte insett det än. jag är inte längre rädd för att vara ensam. jag är inte rädd för att behöva gå ensam utan någon kompis i klassen. för det ordnar sig. visst mycket av ettan sög, lite av tvåan. men det löste sig, jag fick så småningom lite killkompisar, och sen blev allt bara lättare, även om jag inte hade någon att vara med. dumt som det låter så blev jag van med att vara ensam. men jag hade ju självklart någon ibland att vara med. men det som inte dödar en, (jag lovar, jag ville helst bara sjunka genom jorden och förinta min existens här på jorden vid vissa tillfällen för jag pallade bara inte, särskilt när man är van att ha massa vänner runt omkring sig hela tiden) gör en starkare. och jag känner mig mycket starkare och mer säker idag. för även om, precis som i 1an och 2an, jag inte vet vad som väntar mig nu i höst, så är jag inte rädd för det, jag är inte längre rädd för att bli helt ensam någon dag/vecka av någon anledning, för jag vet att jag klarar det.
så för alla som kanske börjar skolan idag, första gången, sista gången, eller kanske bara börjat nått nytt. även om det känns skit i början, så ordnar det sig alltid. och som sagt, det som inte dödar en, gör en starkare.
nu är det 36 minuter kvar på mitt sista sommarlov, dags att klä på sig och sätta på musik.
Kommentarer
Trackback