bohemicana

jag vill verkligen veta vad det är som är meningen med livet. men vänta, det vet jag ju. det handlar ju om att leva i nuet, relationer, kärlek, vänskap, lycka skratt. fyfan vad kul det låter.

det kan tas ifrån en på en millesekund. jag som alltid kände en så oerhörd glädje över livet känner nu ingenting. det enda jag känner, är bara, vi föds & vi dör. som en glödlampa ungefär. det spelar ingen roll hur många gånger du ber till Gud om dagen, hur mycket du tränar och hur jävla nyttig man är. alla får cancer ändå. och de som inte får cancer (de lyckliga jävlarna) blir antagligen mördare, överkörda, döda(i olyckor) eller så. sen finns de ju dessa turkorn (som min mormor) som passerar livet utan större sjukdomar & olycka och går vidare.

jag känner mig nedtryckt. jag brukade leva ovanför gränsen, nu lever jag under medel, och jag är fast. jag vill le, sprattla och leva, men det går inte. jag bara fejkar bland vänner. undviker att umgås, prata med dom. för jag vill inte berätta. är jag med mina närmsta måste jag berätta, men det gör så jävla ont. varför är livet såhär? kan man inte bara få leva, vara glad, frisk och lycklig. vad fan har man gjort för att förtjäna vissa hemskheter här i livet?

hitler förtjänade alla jävla sjukdomar. onda människor, ja. men människor som min mamma, KAN DOM INTE BARA FÅ VARA? låt dom va.

idag skänkte jag 100kr till cancerfonden. min mamma ska bli frisk och jag vill sluta tänka på livet som en grå blank väg och börja gå på en regnbåge istället.