oanat.
när jag träffade henne första gången trodde jag hon jobbade som fotograf åt ngn modetidning.. det var tydligen lite mer än så.
bra kontakt?
söndagsmys
nu sitter jag med mormor här i vår soffa & läser tidskrifter & kollar bloggar.. hon ska stanna här i veckan. egentligen var det tänkt att mormor, mamma & plastpappa skulle till hans hus i fjällen nästa vecka & plockat svamp. men i och med att herr. cancer har gjort en comeback i livet så ska hon påbörja behandlingen nästa vecka. så det blir inget fjällen, men mamma är okej med det, hon vill ju börja såfort som det gick.
Är mamma glad, är alla glada.
älskling åkte hem idag till Linköping.. men nästa helg åker jag ner igen! Deras nya lägenhet var verkligen hur mysig som helst, ser många långa & roliga kvällar framför mig där!
linköping nästa
Så det blir en liten roadtrip idag, underbart att komma bort från stockholm lite.
Hörs sen :)
weekend.
Det blev ju lite extra speciellt med denna lunch nu när beskedet om mammas tillstånd har kommit.
Men jag ska försöka skriva så mycket jag kan :)
helgens lilla boktips jag kan ge er är böcker av Jackie Collins, lite retro, lite 80-tal. Men oh så bra!
Ingen lektion
trodde jag skulle ha lektion om 10 min men tydligen inte. Skippade samma lektion igår, och tydligen hade de haft "två lektioner i en" då, så de ställde in denna idag. Happ. Skönt. Oscar är på centralen kl 18.. frågan är bara vad jag ska göra tills dess.. Har ätit 3 luncher än så länge, det är ju fredag ;)
Any tips?
mina cigg är slut. men jag kanske borde köra på en rökfri helg..
fridaykid
Finns det något bättre än att vakna upp en tidig morgon & inse att det är fredag?
Börjar om 45 min. Har EN lektion, när börjar nästa? Jo, 14:00. Men det är fredag!
LAZYNESS
Känns som om det enda jag gör är TV&data, eller vänta lite nu - det är ju typ det enda jag gör. Tack gode gud för skolan. Annars skulle mitt liv se ut som om de sista dagarna (veckorna?) på sommarlovet, evigt TVtittande på billiga såpor & internetfördriv.. Jag blir så otroligt lat av Tv & data, funderar på att ta bort dem under en dag och bara testa vad jag gör utan dem.
AHH. Jag är så trött på att tänka att jag "ska plugga körteori/ska göra något av mina intressen...SKASKASKA" suck. Det slutar ändå alltid upp med att jag kollar på TV eller surfar på internet.. Det är dags att dra ur tummen ur röven. Det MÅSTE bli ändring.
Någon som känner detsamma?
ungefär såhär känner jag mig varje dag. Bild tagen i somras.
Imorgon kommer Boyfriend
För några dagar sen, för en vecka sedan, när jag låg storgråtandes i min säng hemma hos mamma, så ville jag bara umgås med Oscar. Jag behövde känna att någon jag älskade så mycket var frisk och kunde hålla om mig innan jag skulle sova. Någon som jag vet inte hade någon sjukdom, någon som jag älskade & ville vara med, inte skulle tas ifrån mig. Jag fick en svag känsla av panik när faktan att han kommer studera i Linköping i fem år dök upp i min hjärna. Han är inte lika lätt tillgänglig längre. Inget var fan lätt tillgänligt längre.
men imorn, då kommer han hit. Två veckor var det sen vi sågs. Jag vet, det är segt i början. Han måste lära känna sin nya skola och likaså jag. Vi måste komma in i vardagen först. Men åh, så underbart det känns. Jag vill bara isolera mig med honom, stänga ute världen, köpa all världens godis, se världens bästa film och känna hans beskyddande armar runt min kropp.
<3
vi är inte så mycket för seriösa bilder. as you can see.
Crappy.
Idag när mamma lunchade med sina kollegor så snodde någon hennes mobil. Hon hade den i ytterfacket, men hade alltid väskan på axeln. Helt otroligt. Är det inte liiite ute med att sno mobiler? Vad fan ska man med dom till? Det var inte ens en modern mobil, ingen PRADA mobil eller något särskilt. De lär väll högst få 300 för den.
Idioter. Så hon köpte en ny för massa pengar genast, hennes mobil är ju livsviktig i hennes jobb, med massor av viktiga kontakter & sånt. Usch. Som om mamma inte hade nog med problem.
Det sista man vill just nu är ju att höra att mamma är ledsen.
Har du funnit dig själv?
- Du kan sätta upp inre ramar & regler som du följer
- Du kan se på dig själv bakåt i tiden & känna igen dig & planera inför framtiden & då känna ett lugn.
- Du kan lugnt & sakligt sätta dig in i en annan människas situation & förstå, utan att bli upprörd eller arg.
- Du har ditt första långa förhållande...
Stämmer detta in på någon av er? Jag tycker det verkar lite mysko, men jag kan ju inte säga att jag 100% kan svara JA på allt.
Det sägs ju också att det inte är förrens i 20årsåldern man vet vem man egentligen är.. jag är fortfarande 18 så jag har ju två år på mig att fundera ut det, om det nu stämmer.
Förståelse
För de som inte läst (eller förstått) faktarutan under profilbilden så kan jag ju säga vad syftet (enligt mig) med denna blogg är:
Jag har denna blogg för att kunna skriva av mig om hur jag känner, mina tankar & liv kring det hela. Jag gör det för jag är inte så mycket för att prata om det hela. Hela den här bomben om mamma kom för en vecka sedan, och själva beskedet av vad det var för slags cancer fick jag reda på i tisdags. Det var då jag bestämde mig för att verkligen satsa på bloggen och ha den som ett ställe för mig att uttrycka mig & dela med mig.
Jag ser också denna blogg som en mötesplats för unga/äldre människor som befinner sig i samma/liknande situation som mig. Men också för människor som är nyfikna, människor som också kanske vill dela med sig av sig själva. Vill ni skicka mejl till mig, få stöd, eller berätta något inspirerande eller vad som helst, så gör gärna det! Ni är alla hjärtligt välkomna.
Men, människor som inte kan acceptera att jag skriver inlägg som inte är sorgsna/djupa, som t.ex. då föregående inlägg, behöver inte läsa. Det är viktigt för mig att kunna tänka på annat ibland, försöka glömma alla tråkiga grejer i livet & bara skratta. Vilket kan vara och ÄR oerhört svårt. Återigen till faktarutan om mig, där står det bland annat: "
"Denna gång beskedet kom förändrades våra liv, inte bara mammas utan människorna i hennes närhet också. Mitt bloggnamn Bohemicana kommer från ordet Bohem, vars livsstil betyder bland annat "leva för dagen", och det är just vad jag & människorna i min närhet nu gör. Vi tar varje dag som den kommer, njuter av att få leva & tar ingenting för givet"
Tror många människor som befinner sig i en livskris eller liknande, trots att allt känns skit & värdelöst, ändå någongång bara vill glömma allt. Vi är bara människor, vi måste få skratta någongång.
Sen att det är jävligt okänsligt att skriva så som personen gjorde är bara helt onödigt. Varför sparka på någon som redan ligger?
charader, glädje & sorg
var på middag i lördags. funderade på att banga för jag mådde skit efter att några dagar innan fått reda på att cancern spritt sig, men jag gjorde det. glädje går före sorg.
kan ju säga att charadlapparna jag fick var; baksug, 69an & nudist. det gick inte så bra. men kul var det.
THAT'S LIFE.
efter skolan åkte jag hem för att byta skor. ser mammas bil på parkeringen & min brors moped intill huset. förstod att hon var mitt uppe i att berätta nyheten för min bror. och uppe på övervåningen i vår beiga soffgrupp sitter min lillebror med röda ögon, men inga tårar, mittemot mamma. Jag kramade honom sedan, när mamma stuckit och sade att allt kommer bli bra. Vi har iaf varandra, jag och lillebror.
men jag har smält det lite nu känns det som. jag har en känsla inom mig som säger att det kommer gå jättebra. otroligt vad allt går upp och ner, igår kunde jag inte somna pga alla tankar i mitt huvud, imorse var jag kvar i samma tankar. under dagen mådde jag bättre och bättre.
hatar verkligen att må skit. vem gör inte det liksom? Men man är ju van med att vara lite ledsen, gråta, då och då, men man är också van att det går över efter några timmar/nån dag men sen vet man att man blir glad snart igen. i mitt läge vet man aldrig när man kommer bli glad igen, få tillbaka den där livsgnistan igen.
men sånt är livet ibland. och hur jävla mycket jag vill vakna upp från allt det här, byta liv med någon, trycka på ångra-knappen, så går det inte. jag är här, i mitt liv, just nu & jag kan inte fly från det. that's life.
en lycklig jag med okänd underbar holländare för någon månad sen på kulturhusets tak. då cancern hade spritt sig, men jag, och mina när då ovetandes levde våra liv. Vi kan alla dö närsomhelst, man behöver inte ens en sjukdom för det, men det är när man får faktan, for real, upptryckt i fejset som man tvingas inse den. Men vem vill hålla på å gå runt & vara orolig för döden hela tiden?
ny dag, nya tag
I själva verket bär vi alla på en dödlig sjukdom, den är vår välsignelse men också vår förbannelse - livet.
Mammas sjukdom kan man jämföra lite med diabetes. Hon kommer förmodligen aldrig bli frisk från det, helt och hållet (men vem fan är helt frisk?), vilket gör att hon får göra det till en ny vana i hennes liv.
Diabetiker tar sprutor varje dag. Mamma får kontinuerligt åka in till sjukhuset och kolla sig. Jag ska säga till läkarna att jag vill att mamma ska vara under så stor kontroll att de hinner stråla bort det onda innan det ens hinner sprida sig. Så vi slipper sånt där. Så att mamma slipper det. Så vi bara gör denna sjukdom till en form av SjukhusSjukdom - man åker in till sjukhuset oftare än andra människor. Jag följer gärna med varje gång.
Jag sa till pappa nu när vi åt frukost, precis innan han skulle gå att jag inte vill vara ensam. Han förstod. Men på höstlovet åker jag, han och min bror till New York (pappa&mamma är skilda) så det blir underbart att komma bort ett tag.
Nu måste jag skynda mig, skolan börja om 20.
Ha en bra dag allesammans, och ta hand om er!
Kväll
Vill börja detta inlägg med ett stort TACK till alla kommentarer jag fått av er. Det betyder så oerhört mycket.
Var ute nu ikväll en stund och träffade som sagt min bästa killkompis. Det kom säkert 10 olika bra tillfällen att berätta det. Han undrade varför jag inte var lika glad & sprallig som jag brukade vara. Men jag avfärdade de frågorna snabbt. Bestämde mig för att berätta det när jag själv smält allt först. Om jag någonsin gör det. Fyfan. Händer det här verkligen mig? Kan jag få vakna snart? Som när man drömt en hemsk mardröm och sedan vaknar upp helt svettig, och inser att allt bara var en dröm. Underbara känsla.
Wellwell.. Kollar på "Åttlingmammans otroliga liv"på femman, hon visade just bilder på hennes mage i tredje veckan, såg ut som om hon var i åttonde månaden! Shiet. Otroligt vad människan är kapabel till. Någon mer som ser på programmet? Någon som hört talas om henne?
inspirerande
Satt på golvet i mitt rum nyss och läste lite ur en bok, i bakgrunden spelades Pinks "dont leave me".
"I forgot to say it loud, how beautiful you really are to me......please dont leave me" tror ni inte jag börjar böla?
Brukar aldrig ta åt mig av sångtexter, eller ens lyssna på dem, gillar bara själva musiken. Men när man befinner sig i någon av livets alla olika situationer, så sugs man till allt som man kan associera sina känslor till.
Så är det någon som har någon annan, positiv, musik/poesi/text? Du kan ha skrivit den själv eller nått.
Ska gå en promenad med min bästa killkompis snart. Vet inte om jag ska säga. Hatar att gråta inför folk.
in my head
jag vet att jag borde plugga. jag vet att jag borde äta mer. men det är så mycket i mitt huvud just nu. förklarade precis för min pojkvän hur läget var. får se hur han svarar. förstår att det är oerhört svårt för de som aldrig haft en sjuk familjemedlem att förstå hur det känns. men bara ett "jag beklagar/jag hoppas det blir bättre" betyder jättemycket ändå.
funderar på att starta en insamling för cancerfonden.. man kan ju göra det hos dem.
hela den här dagen har varit en omvändning i hela mitt liv. det har fått mig att bli starkare, känns det som. men samtidigt, det är svårt. det är hårt & svårt. jag är precis en steg ifrån tornadon, redo att sugas in, men det spelar ingen roll hur länge jag är där inne, för någongång slutar tornadon snurra, och man kan se allt klart igen. jag skriver den här bloggen för att jag klarar inte av att prata om det, förutom några korta "det blir bra, hon har bra läkare", men inget mer. jag har alltid älskat att skriva och jag hoppas kunna hjälpa/stötta/inspirera andra människor här. även fast jag vet att jag ibland kommer bryta ihop totalt, men det är en del av processen.
det som inte dödar en, gör en starkare.
I dont wanna tell
Hursomhelst. Tillskillnad från förra veckan då mamma kom hem & berättade att hon hade vart på kontroll & att de upptäckt cancerceller i benen och ryggen - då jag totalt bröt ihop. Så känner jag mig så stark idag. Jag måste vara stark - för mammas skull.
Jag vet att jag borde prata med mina vänner om detta mer, jag har inte ens berättat för en av mina närmaste. Jag vill inte berätta. Jag vill inte höra vad det är som hänt, jag vill inte höra mig själv säga det. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara att allt ska blir bra.. Allt som händer just nu känns så surrealistiskt, DETTA HÄNDER JU ALLA ANDRA! INTE MIG. Hon blev ju frisk sist. Nu kommer hon ALDRIG bli det igen.
Vill inte, vill inte, vill inte.
foto: jag.
no more crying.
jag vill gråta först. men efter körlektionen, när jag träffade mamma. ville jag inte gråta mer. no more crying. jag ville vara stark. för jag vet innerst inne att hon kommer kunna leva ett långt liv. hon kommer aldrig kunna bli helt frisk sa dem. men vem fan är det? det här är en ny vana som måste komma in i ditt liv, våra liv. ungefär som att ha diabetes, ta sprutor varje dag.
det är andra gången vi får ett sådant här besked om mamma, men det är första gången vi verkligen inser att livet är extremt skört, och hur mycket jobb & slit man än tycks ha, så är det själen som måste må bra. och det är det vi kommer fokusera på nu. vi ska glädjas av varje dag livet ger oss. ta vara på, resa, uppleva nya ting. man kan närsomhelst dö, man behöver inte ens ha en sjukdom.
så ta vara på era liv. gör det ni känner för. lycka & välmående behöver inte sitta i pengar. det sitter i själen.
se till att vårda den ömt.
jag älskar dig mamma, vi tar oss igenom det här. du vet det, jag vet det, alla vet det. och fan vad våra liv ska bli underbara.
lev medans du kan.
1. lycka
2. långt liv
get away
det slog mig verkligen idag när jag gick på min vanliga morgonpowerwalk att jag bara vill fly. jag vill fly från alla falska vänner, och denna by & stad. jag vill åka bort. bort, bort, bort. och börja ett nytt liv med nya vänner, äkta vänner & ett fantastiskt jobb. jag är så förbannat trött på att känna mig så vilsen & ensam.
om jag lyckas gå ner 2 kilo nu i september så ska jag ge mig själv någon slags belöning, någon som har något tips på vad?
